Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 förra delen.djvu/256

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

252


Sång 17.

 »Jordens mödrar upp jag kallar,
Väcker åkerns äldsta värdar,
Alla svärdsmän upp ur marken,
Alla ryttare ur sanden,
Till mitt stöd och till min styrka,
Till mitt värn och till mitt bistånd
Under dessa svåra mödor,
Under dessa hårda plågor.
 »Om du detta dock ej aktar,
270. Om för dessa ej du viker,
Kom då, skog, med dina kämpar,
Enrissnår med dina skaror,
Res dig, tallskog, med ditt husfolk,
Insjö, med din barnaskara,
Kommen, hundra män med klingor,
Tusen järnbeklädda hjältar,
För att denne Hiisi hugga,
För att denne Juutas krossa!
 »Om ej detta ens du aktar,
280. Om du ej det minsta viker,
Stig då upp, du vattnets moder,
Höj din mössa blå ur vågen,
Höj din fina fåll ur källan,
Upp ur dyn ditt rena anlet,
Att mig svage hjälte värna,
Att mig klene man beskydda,
Att jag skuldfri ej förtäres,
Icke utan sjukdom dödas!
 »Om ej detta ens du aktar,
290. Om du ej en hårsmån viker;