Den här sidan har korrekturlästs
§ §
272
Sång 18.
Anni, med det vackra namnet,
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig sveklös sanning,
Hann ej längre dukar klappa,
Lämnade sitt byke osköljt,
Ute på den breda bryggan,
Vid den röda spångens ända,
Upp hon lyfte sina fällar,
210. Bar dem upp med bägge händer,
Och åstad hon nu begav sig,
Började att skyndsamt springa,
Framkom så till smedens boning,
Trädde själv uti hans smedja.
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Han en bänk av järn sig smidde,
Prydde den jämväl med silver;
Alnshögt sot hans huvud täckte,
220. Kol hans skuldror höljde famnshögt.
Anni genom dörren stiger,
Yttrar dessa ord och säger:
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig!
Smid mig nu en vacker spole,
Smid mig även granna ringar,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för min gördel,
Och jag säger sanna saker,
230. Yppar för dig verklig sanning!»
Nattens dotter, skymningsjungfrun,
När hon sanningen förnummit,
Hört en verklig sveklös sanning,
Hann ej längre dukar klappa,
Lämnade sitt byke osköljt,
Ute på den breda bryggan,
Vid den röda spångens ända,
Upp hon lyfte sina fällar,
210. Bar dem upp med bägge händer,
Och åstad hon nu begav sig,
Började att skyndsamt springa,
Framkom så till smedens boning,
Trädde själv uti hans smedja.
Det var smeden Ilmarinen,
Den evärdelige hamrarn,
Han en bänk av järn sig smidde,
Prydde den jämväl med silver;
Alnshögt sot hans huvud täckte,
220. Kol hans skuldror höljde famnshögt.
Anni genom dörren stiger,
Yttrar dessa ord och säger:
»Smed och broder Ilmarinen,
Du, en hamrare evärdlig!
Smid mig nu en vacker spole,
Smid mig även granna ringar,
Två par, tre par guldörhängen,
Fem, sex kedjor för min gördel,
Och jag säger sanna saker,
230. Yppar för dig verklig sanning!»
