Den här sidan har korrekturlästs
§ §
276
Sång 18.
Därpå smeden Ilmarinen
Själv begiver sig till bastun,
Här han badar nu tillräckligt,
Tvättar sig, och ren sig sköljer;
Smedens ögon glänsa åter
Och hans tinningar, de blomstra,
Halsen bliver vit som hönsägg,
Hela kroppen ren och tvagen;
In från bastun nu han kommer,
330. Stiger okännbar i stugan,
Härligt strålar nu hans anlet’,
Rodnad blomstrar på hans kinder.
Därpå tager han till orda:
»Annikki, min egen syster!
Hämta nu min linneskjorta,
Giv mig mina bästa kläder,
Att i dem jag mig får kläda,
Till min friarfärd mig smycka!»
Annikki, med vackra namnet,
340. Frambar genast linneskjortan
För hans kropp, från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hämtade hans smala byxor,
Dem hans egen moder sömmat,
För hans sotavtvagna höfter,
Vilkas kotor icke märktes;
Frambar se’n hans mjuka strumpor,
Dem som ung hans moder stickat,
För hans fläckfritt rena smalben,
350. För hans muskelfulla vador;
Själv begiver sig till bastun,
Här han badar nu tillräckligt,
Tvättar sig, och ren sig sköljer;
Smedens ögon glänsa åter
Och hans tinningar, de blomstra,
Halsen bliver vit som hönsägg,
Hela kroppen ren och tvagen;
In från bastun nu han kommer,
330. Stiger okännbar i stugan,
Härligt strålar nu hans anlet’,
Rodnad blomstrar på hans kinder.
Därpå tager han till orda:
»Annikki, min egen syster!
Hämta nu min linneskjorta,
Giv mig mina bästa kläder,
Att i dem jag mig får kläda,
Till min friarfärd mig smycka!»
Annikki, med vackra namnet,
340. Frambar genast linneskjortan
För hans kropp, från svett befriad,
För det obetäckta hullet;
Hämtade hans smala byxor,
Dem hans egen moder sömmat,
För hans sotavtvagna höfter,
Vilkas kotor icke märktes;
Frambar se’n hans mjuka strumpor,
Dem som ung hans moder stickat,
För hans fläckfritt rena smalben,
350. För hans muskelfulla vador;
