Den här sidan har korrekturlästs
§ §
298
Sång 19.
Men hans klo mot klippan slinter,
Återstudsar ifrån berget;
Gäddan dyker då i vågen,
Vattnets odjur löst sig sliter
Utur örnens klor, den starkes,
Ur den stora fågelns grabbtag;
Sår hon bar vid sidobenen,
Djupa hål vid skulderbladen.
Örnen nu, med sina järnklor,
270. Gör försök för tredje gången;
Vita skimrade hans vingar,
Lågor sköto ur hans ögon.
Gäddan fattar han med klorna,
Griper tag i vattenhunden,
Lyfter nu den stora fisken,
Höjer slutligt vattnets odjur
Upp ur älvens djupa vågor,
Upp till vattnets klara yta.
Örnen så, med starka järnklor,
280. Denna tredje gång omsider
Fångade den stora gäddan,
Tuonis flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga;
Vattnet flöt ej mer som vatten
För de fjäll som fisken fällde;
Luften såsom luft ej kändes
För de fjädrar örnen mistat.
Örnen nu med sina järnklor
290. Bär den fjällbetäckta gäddan
Återstudsar ifrån berget;
Gäddan dyker då i vågen,
Vattnets odjur löst sig sliter
Utur örnens klor, den starkes,
Ur den stora fågelns grabbtag;
Sår hon bar vid sidobenen,
Djupa hål vid skulderbladen.
Örnen nu, med sina järnklor,
270. Gör försök för tredje gången;
Vita skimrade hans vingar,
Lågor sköto ur hans ögon.
Gäddan fattar han med klorna,
Griper tag i vattenhunden,
Lyfter nu den stora fisken,
Höjer slutligt vattnets odjur
Upp ur älvens djupa vågor,
Upp till vattnets klara yta.
Örnen så, med starka järnklor,
280. Denna tredje gång omsider
Fångade den stora gäddan,
Tuonis flinka, feta fjällfisk,
Ur den svarta Tuoni-älven,
Djupt i Manala, det låga;
Vattnet flöt ej mer som vatten
För de fjäll som fisken fällde;
Luften såsom luft ej kändes
För de fjädrar örnen mistat.
Örnen nu med sina järnklor
290. Bär den fjällbetäckta gäddan
