Den här sidan har korrekturlästs
§ §
299
Sång 19.
Upp på ollonekens grenar,
Upp i tallens rika krona;
Här han smakar själv på fisken,
Gäddans mage upp han ristar,
Sliter därpå upp dess bröstben,
Lösgör slutligen dess huvud.
Sade smeden Ilmarinen:
»O du örn, du olycksdigre!
Säg vad är du för en fågel,
300. Vad slags kräk kan du väl vara,
Då på denna fisk du smakar,
Då du ristar upp dess mage,
Sliter upp jämväl dess bröstben
Och avskiljer gäddans huvud?»
Örnen, med de starka järnklor,
Vredgas högt och börjar flyga,
Höjer sig i luftens rymder,
Mot det länga molnets kanter;
Skyar skälva, himlar dåna,
310. Luftens lock i lutning bringas,
Ukkos båge sönderbrister,
Månens horn i stycken falla.
Därpå smeden Ilmarinen
Själv tar med sig gäddans huvud
Till en gåva åt sin svärmor,
Yttrar dessa ord och säger:
»Detta duga skall för evigt
Till en stol i Pohja-gården!»
Därpå tager han till orda,
320. Höjer själv sin röst och säger:
Upp i tallens rika krona;
Här han smakar själv på fisken,
Gäddans mage upp han ristar,
Sliter därpå upp dess bröstben,
Lösgör slutligen dess huvud.
Sade smeden Ilmarinen:
»O du örn, du olycksdigre!
Säg vad är du för en fågel,
300. Vad slags kräk kan du väl vara,
Då på denna fisk du smakar,
Då du ristar upp dess mage,
Sliter upp jämväl dess bröstben
Och avskiljer gäddans huvud?»
Örnen, med de starka järnklor,
Vredgas högt och börjar flyga,
Höjer sig i luftens rymder,
Mot det länga molnets kanter;
Skyar skälva, himlar dåna,
310. Luftens lock i lutning bringas,
Ukkos båge sönderbrister,
Månens horn i stycken falla.
Därpå smeden Ilmarinen
Själv tar med sig gäddans huvud
Till en gåva åt sin svärmor,
Yttrar dessa ord och säger:
»Detta duga skall för evigt
Till en stol i Pohja-gården!»
Därpå tager han till orda,
320. Höjer själv sin röst och säger:
