Den här sidan har korrekturlästs
§ §
301
Sång 19.
Här åt smeden Ilmarinen,
Att för alltid bli hans maka,
Bli hans livstidsvän för evigt,
Bli en duva vid hans sida!»
Satt ett barn på stugugolvet,
Barnet sjöng på stugugolvet:
»Nu till våra stugor lände,
Till vårt slott, en väldig fågel,
Nalkades en örn från öster,
360. Stor en hök från himlens rymder;
Ena vingen slog mot himlen,
Vägorna beströk den andra,
Stjärten snuddade vid havet,
Huvudet till molnen nådde.
Av och an han flög beständigt,
Såg sig om åt alla sidor,
Och till männens slott han nedflög,
Knackade därpå med näbben:
Männens slott, det hade järntak,
370. Ej ditin han kunde tränga.
»Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på kvinnoslottet,
Knackade därpå med näbben:
Slottet hade tak av koppar,
Ej ditin han kunde tränga.
Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på jungfruslottet,
380. Knackade därpå med näbben:
Att för alltid bli hans maka,
Bli hans livstidsvän för evigt,
Bli en duva vid hans sida!»
Satt ett barn på stugugolvet,
Barnet sjöng på stugugolvet:
»Nu till våra stugor lände,
Till vårt slott, en väldig fågel,
Nalkades en örn från öster,
360. Stor en hök från himlens rymder;
Ena vingen slog mot himlen,
Vägorna beströk den andra,
Stjärten snuddade vid havet,
Huvudet till molnen nådde.
Av och an han flög beständigt,
Såg sig om åt alla sidor,
Och till männens slott han nedflög,
Knackade därpå med näbben:
Männens slott, det hade järntak,
370. Ej ditin han kunde tränga.
»Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på kvinnoslottet,
Knackade därpå med näbben:
Slottet hade tak av koppar,
Ej ditin han kunde tränga.
Såg sig om åt alla sidor,
Av och an han flög beständigt,
Nedflög nu på jungfruslottet,
380. Knackade därpå med näbben:
