Den här sidan har korrekturlästs
§ §
382
Sång 23.
Sämsta slagan uti rian,
620. Grövsta bråkan uti bastun,
Strandens allra tyngsta klappträd,
Boskapsgårdens längsta grepe;
Ej man trodde på min trötthet,
Märkte ej hur matt jag blivit,
Fastän männer trötta blevo,
Hästar dignade av matthet.
»Så jag olycksfulla flicka
Gjorde arbet’ arbetstiden,
Böjde träget mina skuldror,
630. Men när vilotimman inföll,
Önskades jag in i elden,
Sändes i den ledes händer.
»Utan skäl förtal blev utspritt,
Ondskefulla rykten spunnos,
Kränkande för mina seder,
För mitt goda namn, min heder,
Rykten haglade emot mig,
Tadel föll uppå min hjässa
Som en hop av vilda gnistor,
640. Som en skur av järnhårt hagel.
»Dock, jag hade ej förtvivlat,
Hade kunnat framåt leva
I min hårda svärmors sällskap,
I den ondskefullas närhet:
Detta dock mig sorgsen gjorde,
Detta ökade min smärta,
Att min man blev vild som vargen,
Antog björnens grymma sinne,
620. Grövsta bråkan uti bastun,
Strandens allra tyngsta klappträd,
Boskapsgårdens längsta grepe;
Ej man trodde på min trötthet,
Märkte ej hur matt jag blivit,
Fastän männer trötta blevo,
Hästar dignade av matthet.
»Så jag olycksfulla flicka
Gjorde arbet’ arbetstiden,
Böjde träget mina skuldror,
630. Men när vilotimman inföll,
Önskades jag in i elden,
Sändes i den ledes händer.
»Utan skäl förtal blev utspritt,
Ondskefulla rykten spunnos,
Kränkande för mina seder,
För mitt goda namn, min heder,
Rykten haglade emot mig,
Tadel föll uppå min hjässa
Som en hop av vilda gnistor,
640. Som en skur av järnhårt hagel.
»Dock, jag hade ej förtvivlat,
Hade kunnat framåt leva
I min hårda svärmors sällskap,
I den ondskefullas närhet:
Detta dock mig sorgsen gjorde,
Detta ökade min smärta,
Att min man blev vild som vargen,
Antog björnens grymma sinne,
