Den här sidan har korrekturlästs
§ §
383
Sång 23.
Vände mig sin rygg vid bordet,
650. Under vilan, vid sitt arbet’.
»Då först grät jag bittra tårar,
Sörjde ensam uti boden,
Mindes mina flydda dagar,
Mina forna levnadstider
I min faders vida gårdar,
I min vackra moders boning.
Så jag talade och sade,
Så begynte själv jag sjunga:
»Väl förstod min egen moder
660. Att ge äpplet liv och näring,
Visste nog att plantan vårda,
Kunde den dock ej förflytta,
Satte om den vackra plantan
I en alltför dålig jordmån,
På ett alltför elakt ställe,
Invid björkens hårda rötter,
Att i all sin livstid sörja,
Att i år och månar klaga.
Säkert dock jag hade dugat
670. Även för ett bättre ställe,
För ansenligare gårdar,
För ett rymligare stuggolv,
Varit värd en vida bättre,
En långt kraftigare makel
Vid en tölp jag fästad blivit,
För en lymmel ut jag råkat,
Som sin växt av kråkan lånat,
Som sin näsa fått av korpen,
650. Under vilan, vid sitt arbet’.
»Då först grät jag bittra tårar,
Sörjde ensam uti boden,
Mindes mina flydda dagar,
Mina forna levnadstider
I min faders vida gårdar,
I min vackra moders boning.
Så jag talade och sade,
Så begynte själv jag sjunga:
»Väl förstod min egen moder
660. Att ge äpplet liv och näring,
Visste nog att plantan vårda,
Kunde den dock ej förflytta,
Satte om den vackra plantan
I en alltför dålig jordmån,
På ett alltför elakt ställe,
Invid björkens hårda rötter,
Att i all sin livstid sörja,
Att i år och månar klaga.
Säkert dock jag hade dugat
670. Även för ett bättre ställe,
För ansenligare gårdar,
För ett rymligare stuggolv,
Varit värd en vida bättre,
En långt kraftigare makel
Vid en tölp jag fästad blivit,
För en lymmel ut jag råkat,
Som sin växt av kråkan lånat,
Som sin näsa fått av korpen,
