Den här sidan har korrekturlästs
§ §
105
Sång 31.
Ut han går att sveden fälla
I den djupa ödemarken
Bland dess väldigaste stammar,
I den grövsta timmerskogen.
Med sin yxa nu han hugger,
Svänger högt det jämna bettet;
För ett hugg de bästa träden,
För ett halvt de sämre stupa.
Stammar fem i hast han fällde,
270. Nedhögg åtta träd tillsamman,
Därpå hov han upp sin stämma,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo själv må här sig ställa,
Hiisi denna sved må fälla!»
Yxan slår han i en stubbe,
Och med högljudd röst han ropar,
Låter gäll en vissling ljuda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lika vitt må skogen falla,
280. Må de stora björkar stupa,
Som min stämma kan förnimmas,
Som min vissling höres ljuda!
»Inga nya skott må skjuta,
Ej ett grässtrå upp sig höja,
Aldrig någonsin i tiden
Medan månens klarhet lyser,
Där Kalervo-sonen svedjat,
Där den starke nedfällt skogen!
»Om ock brodd ur jorden skjuter,
290. Om än sådden upp sig höjer
I den djupa ödemarken
Bland dess väldigaste stammar,
I den grövsta timmerskogen.
Med sin yxa nu han hugger,
Svänger högt det jämna bettet;
För ett hugg de bästa träden,
För ett halvt de sämre stupa.
Stammar fem i hast han fällde,
270. Nedhögg åtta träd tillsamman,
Därpå hov han upp sin stämma,
Tog till orda själv och sade:
»Lempo själv må här sig ställa,
Hiisi denna sved må fälla!»
Yxan slår han i en stubbe,
Och med högljudd röst han ropar,
Låter gäll en vissling ljuda,
Yttrar dessa ord och säger:
»Lika vitt må skogen falla,
280. Må de stora björkar stupa,
Som min stämma kan förnimmas,
Som min vissling höres ljuda!
»Inga nya skott må skjuta,
Ej ett grässtrå upp sig höja,
Aldrig någonsin i tiden
Medan månens klarhet lyser,
Där Kalervo-sonen svedjat,
Där den starke nedfällt skogen!
»Om ock brodd ur jorden skjuter,
290. Om än sådden upp sig höjer
