Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

120


Sång 32.

Blir ej utspilld uti lunder,
Går på moar ej förlorad,
Ty i hemmet den behöves,
Är varenda stund av nöden,
Väntas hem utav värdinnan
Med en stäva uti handen.
 »Suvetar, du sköna kvinna,
Etelätär, naturens moder!
Led min Syötikki på bete,
210. Låt min Juotikki få dricka,
Fyll hos Hermikki dess juver,
Öka Tuorikkis förråder,
Mairikki med mjölk begåva,
Omena med nya safter
Från det ljusa gräsets spetsar,
Från den sköna tåtelns toppar,
Från den milda moderjorden,
Från dess honingsrika tuvor,
Från dess saftuppfyllda lindor,
220. Från den bärbetäckta marken
Och från ljungens blomsterjungfrur,
Gräsets fagra blomsterdöttrar,
Mjölkens unga mör i molnen,
Tärnorna vid himlens navle,
Att i juvren mjölk sig samlar,
Att var spene ständigt sväller,
När de av den korta kvinnan,
Av den lilla tärnan mjölkas!
 »Stig, o jungfru, ur din sumpdäld,
230. Kom ur kärret, fin om fållen,