Den här sidan har korrekturlästs
§ §
122
Sång 32.
Vid det vilda vattenfallet,
Inför Skaparns knän i tiden:
Tillstånd blev dig då förunnat
Att om sommarn trenne gånger
Närma dig, där skällor ljuda,
Där min boskaps klockor klinga,
Men det blev dig ej beviljat,
Något tillstånd gavs dig icke
Att gemena dåd föröva,
390. Eller att dig skamlöst skicka!
»Men om arghet på dig kommer,
Känna tänderna en åtrå:
Vänd mot skogen då din arghet,
Och din onda lust mot furor!
Hugg i gamla murkna stammar,
Slå till marken björkträdsstubbar,
Vänd på ända vattenruskor,
Uppriv bärbetäckta tuvor!
»Om du har behov av föda,
400. Om du vill din hunger stilla:
Ät då svampar uti skogen,
Mätta dig med någon myrstack,
Med det röda rörets rötter,
Tapiolas läckerbitar,
Ej med mina foderväxter,
Korna, som mig bärgning skänka!
»Uti Metsola ett mjödkar
Håller på att jäsa över
På den gulduppfyllda kullen,
410. På den silverrika backen;
Inför Skaparns knän i tiden:
Tillstånd blev dig då förunnat
Att om sommarn trenne gånger
Närma dig, där skällor ljuda,
Där min boskaps klockor klinga,
Men det blev dig ej beviljat,
Något tillstånd gavs dig icke
Att gemena dåd föröva,
390. Eller att dig skamlöst skicka!
»Men om arghet på dig kommer,
Känna tänderna en åtrå:
Vänd mot skogen då din arghet,
Och din onda lust mot furor!
Hugg i gamla murkna stammar,
Slå till marken björkträdsstubbar,
Vänd på ända vattenruskor,
Uppriv bärbetäckta tuvor!
»Om du har behov av föda,
400. Om du vill din hunger stilla:
Ät då svampar uti skogen,
Mätta dig med någon myrstack,
Med det röda rörets rötter,
Tapiolas läckerbitar,
Ej med mina foderväxter,
Korna, som mig bärgning skänka!
»Uti Metsola ett mjödkar
Håller på att jäsa över
På den gulduppfyllda kullen,
410. På den silverrika backen;
