Den här sidan har korrekturlästs
§ §
121
Sång 32.
När i kärret hjorden vadar,
Styr då inåt ödemarken;
När min hjord på kullen vandrar,
Må du vandra under kullen;
Vandrar hjorden under kullen,
Så må du på kullen vandra;
När min boskap går på sveden,
Vänd din kosa då mot skogen;
När till skogs min boskap tågar,
360. Må du dig till sveden draga!
Skynda lik den gyllne göken,
Lik den silvergråa duvan,
Hasta snabbt förbi som siken,
Flinkt som fisken uti vattnet,
Fladdra undan som en ulltapp,
Lätt som linet, lagt i totte;
Klorna göm inunder håren,
Tänderna uti ditt tandkött,
Så att ej min boskap rädes,
370. Ej min klena hjord förfäras!
»Unna frid åt kreaturen,
Säkerhet åt mina klövdjur!
Låt du dem helt vackert vandra,
Tåga fram i allsköns trygghet
Över kärren, över fälten,
Över ödemarkens moar,
Utan att du alls dem vidrör
Och på dem din arghet övar.
»Kom ihåg den ed du svurit
380. Förr en gång vid Tuoni-älven,
Styr då inåt ödemarken;
När min hjord på kullen vandrar,
Må du vandra under kullen;
Vandrar hjorden under kullen,
Så må du på kullen vandra;
När min boskap går på sveden,
Vänd din kosa då mot skogen;
När till skogs min boskap tågar,
360. Må du dig till sveden draga!
Skynda lik den gyllne göken,
Lik den silvergråa duvan,
Hasta snabbt förbi som siken,
Flinkt som fisken uti vattnet,
Fladdra undan som en ulltapp,
Lätt som linet, lagt i totte;
Klorna göm inunder håren,
Tänderna uti ditt tandkött,
Så att ej min boskap rädes,
370. Ej min klena hjord förfäras!
»Unna frid åt kreaturen,
Säkerhet åt mina klövdjur!
Låt du dem helt vackert vandra,
Tåga fram i allsköns trygghet
Över kärren, över fälten,
Över ödemarkens moar,
Utan att du alls dem vidrör
Och på dem din arghet övar.
»Kom ihåg den ed du svurit
380. Förr en gång vid Tuoni-älven,
