Den här sidan har korrekturlästs
§ §
131
Sång 33.
Och han drog sin kniv ur slidan
För att brödet sönderskära:
Kniven stötte då mot stenen,
Träffade den hårda klumpen,
Och på kniven avbröts udden,
Brast itu det skarpa bettet.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Ser uppå sin goda täljkniv,
Brister slutligt själv i tårar,
90. Yttrar dessa ord och säger:
»Kniven var min ende broder,
Stålet var min enda kärlek,
Var ett arv utav min fader,
Var den gamles enda gåva:
Även den jag nu fördärvat,
Bruten är den mot en stenklump
I det bröd värdinnan bakat,
Som hon ondskefullt har gräddat!
»Hur skall hennes hån jag löna,
100. Hennes spott och spe betala,
Hur den arga kvinnans vägkost,
Den gemena skökans varmbröd?»
Kräkan kraxar från en rishög,
Kråkan kraxar, korpen sjunger:
»Du min guldbrisk, stackars gosse,
Kalervoinens ende ättling!
Varför är du så bedrövad,
Så betryckt uti ditt sinne?
Skaffa dig ett spö i lunden,
110. Bryt i skogig däld ett björkris,
För att brödet sönderskära:
Kniven stötte då mot stenen,
Träffade den hårda klumpen,
Och på kniven avbröts udden,
Brast itu det skarpa bettet.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Ser uppå sin goda täljkniv,
Brister slutligt själv i tårar,
90. Yttrar dessa ord och säger:
»Kniven var min ende broder,
Stålet var min enda kärlek,
Var ett arv utav min fader,
Var den gamles enda gåva:
Även den jag nu fördärvat,
Bruten är den mot en stenklump
I det bröd värdinnan bakat,
Som hon ondskefullt har gräddat!
»Hur skall hennes hån jag löna,
100. Hennes spott och spe betala,
Hur den arga kvinnans vägkost,
Den gemena skökans varmbröd?»
Kräkan kraxar från en rishög,
Kråkan kraxar, korpen sjunger:
»Du min guldbrisk, stackars gosse,
Kalervoinens ende ättling!
Varför är du så bedrövad,
Så betryckt uti ditt sinne?
Skaffa dig ett spö i lunden,
110. Bryt i skogig däld ett björkris,
