Den här sidan har korrekturlästs
§ §
133
Sång 33.
Sänkte sig mot skogens toppar,
Nalkades till mjölkningstimmen,
Då den stygge herdeslyngeln,
Kullervo, Kalervo-sonen,
Körde hem sin hjord av björnar,
Vargaskaran in på gården,
Och till björnarna han talte,
Sade så till sina vargar:
»Riven låret av värdinnan,
150. Biten bort en hälft av vaden,
När hon kommer för att se er,
När till mjölkning hon sig hukar!»
Och en lur han gör av koben,
Gör en tut utav ett oxhorn,
Tar till vallhorn Kirjos skenben,
Tuomikkis till herdepipa,
Tutar ljudeligt i luren,
Blåser kraftigt i sitt vallhorn,
Trenne tag på gårdens backe,
160. Sex vid boskapstågets ända.
Ilmarinens gårdsvärdinna,
Smedens välerfarna hustru
Länge väntat har på mjölken,
Längtat efter sommarsmöret;
Klangen hör hon då från kärret,
Hornets gälla ljud från sandmon,
Och hon tager själv till orda,
Yttrar härvid så och säger:
»Dig, o Jumala, jag prisar!
170. Luren ljuder, hjorden kommer;
Nalkades till mjölkningstimmen,
Då den stygge herdeslyngeln,
Kullervo, Kalervo-sonen,
Körde hem sin hjord av björnar,
Vargaskaran in på gården,
Och till björnarna han talte,
Sade så till sina vargar:
»Riven låret av värdinnan,
150. Biten bort en hälft av vaden,
När hon kommer för att se er,
När till mjölkning hon sig hukar!»
Och en lur han gör av koben,
Gör en tut utav ett oxhorn,
Tar till vallhorn Kirjos skenben,
Tuomikkis till herdepipa,
Tutar ljudeligt i luren,
Blåser kraftigt i sitt vallhorn,
Trenne tag på gårdens backe,
160. Sex vid boskapstågets ända.
Ilmarinens gårdsvärdinna,
Smedens välerfarna hustru
Länge väntat har på mjölken,
Längtat efter sommarsmöret;
Klangen hör hon då från kärret,
Hornets gälla ljud från sandmon,
Och hon tager själv till orda,
Yttrar härvid så och säger:
»Dig, o Jumala, jag prisar!
170. Luren ljuder, hjorden kommer;
