Den här sidan har korrekturlästs
TRETTIOFJÄRDE SÅNGEN.
Kullervo, Kalervos ättling,
Gubbens son med blåa strumpor,
Med det sköna gyllne håret,
Med de vackra läderskorna,
Börjar sig på väg begiva,
Lämnar Ilmarinens bostad,
Innan bud om hustruns bortgång
Hunne värdens eget öra,
Och av sorg han bleve gripen,
10. För en våldsam hämnd benägen.
Spelande han går från smeden,
Lämnar Ilmas gård med jubel,
Stöter i sitt horn på heden,
Blåser högt på svedjefältet;
Kärret dånar, marken skakar,
Och den vida mon besvarar
Kullervoinens jubeltoner,
Klangen av den stygges vallhorn.
Men till smedjan tränger ljudet:
20. Smeden stannar då i smedjan,
Gubbens son med blåa strumpor,
Med det sköna gyllne håret,
Med de vackra läderskorna,
Börjar sig på väg begiva,
Lämnar Ilmarinens bostad,
Innan bud om hustruns bortgång
Hunne värdens eget öra,
Och av sorg han bleve gripen,
10. För en våldsam hämnd benägen.
Spelande han går från smeden,
Lämnar Ilmas gård med jubel,
Stöter i sitt horn på heden,
Blåser högt på svedjefältet;
Kärret dånar, marken skakar,
Och den vida mon besvarar
Kullervoinens jubeltoner,
Klangen av den stygges vallhorn.
Men till smedjan tränger ljudet:
20. Smeden stannar då i smedjan,
