Den här sidan har korrekturlästs
§ §
141
Sång 34.
Jag har min i ödemarken,
Äger blott på mon ett hemvist;
Vinden är min enda eldstad,
Och min bastuånga regnet.
»Gode Gud, o skapa icke,
Kalla aldrig mer till livet
Något barn så oomhuldat,
Så av alla övergivet,
Utan fader här i världen,
60. Utan någon egen moder,
Såsom du, o Gud, mig skapat,
Danat mig, beklagansvärde,
Liksom vor’ jag född bland måsar,
På en häll, bland havets örnar!
Dagen gryr ju ock för svalan,
Ljusnar till och med för sparven,
Fröjdar alla himlens fåglar,
Men för mig den icke ljusnar,
Randas aldrig här i tiden,
70. Skall ej någonsin mig fröjda!
»Ej jag känner vem mig fostrat,
Vet ej vem som gav mig livet,
Om en and mig fött på vägen,
Om mig knipan kläckt på kärret,
Eller årtan uppå stranden,
Skraken uti bergets skreva.
»Faderlös jag blev som liten,
Miste ren som späd min moder;
Fader, moder föllo undan,
80. Snart min stora släkt var utdöd,
Äger blott på mon ett hemvist;
Vinden är min enda eldstad,
Och min bastuånga regnet.
»Gode Gud, o skapa icke,
Kalla aldrig mer till livet
Något barn så oomhuldat,
Så av alla övergivet,
Utan fader här i världen,
60. Utan någon egen moder,
Såsom du, o Gud, mig skapat,
Danat mig, beklagansvärde,
Liksom vor’ jag född bland måsar,
På en häll, bland havets örnar!
Dagen gryr ju ock för svalan,
Ljusnar till och med för sparven,
Fröjdar alla himlens fåglar,
Men för mig den icke ljusnar,
Randas aldrig här i tiden,
70. Skall ej någonsin mig fröjda!
»Ej jag känner vem mig fostrat,
Vet ej vem som gav mig livet,
Om en and mig fött på vägen,
Om mig knipan kläckt på kärret,
Eller årtan uppå stranden,
Skraken uti bergets skreva.
»Faderlös jag blev som liten,
Miste ren som späd min moder;
Fader, moder föllo undan,
80. Snart min stora släkt var utdöd,
