Den här sidan har korrekturlästs
§ §
11
Sång 26.
Honom störtar jag i lågan,
Driver honom in i elden,
Att uti den heta bastun
Med en kopparkvast sig bada.
Själv jag drager mig åt sidan,
Tränger mig igenom elden,
Utan att jag skägget sveder,
Eller minsta hårstrå bränner;
O min moder, som mig burit,
180. Nämn mig nu den sista faran!»
Lemminkäinens moder svarar:
»Detta är den tredje faran:
När du än ett stycke vandrat,
Kommit med ännu en dagsfärd
Fram till Pohja-portens ingång,
Till det allra trängsta stället,
Skall en varg uppå dig rusa
Och en björn med honom följa,
Tätt vid Pohja-portens ingång,
190. Just där vägen är som smalast.
Hundra män de redan slukat,
Bragt om livet tusen kämpar;
Skulle dig då ej de sluka,
Ej en värnlös man förgöra?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Fåret må som färskt bli slukat,
Levande i stycken slitas,
Ej en man, om än så dålig,
200. Ej, hur klen som helst, en hjälte!
Driver honom in i elden,
Att uti den heta bastun
Med en kopparkvast sig bada.
Själv jag drager mig åt sidan,
Tränger mig igenom elden,
Utan att jag skägget sveder,
Eller minsta hårstrå bränner;
O min moder, som mig burit,
180. Nämn mig nu den sista faran!»
Lemminkäinens moder svarar:
»Detta är den tredje faran:
När du än ett stycke vandrat,
Kommit med ännu en dagsfärd
Fram till Pohja-portens ingång,
Till det allra trängsta stället,
Skall en varg uppå dig rusa
Och en björn med honom följa,
Tätt vid Pohja-portens ingång,
190. Just där vägen är som smalast.
Hundra män de redan slukat,
Bragt om livet tusen kämpar;
Skulle dig då ej de sluka,
Ej en värnlös man förgöra?»
Sade muntre Lemminkäinen,
Yttrade den vackre Kauko:
»Fåret må som färskt bli slukat,
Levande i stycken slitas,
Ej en man, om än så dålig,
200. Ej, hur klen som helst, en hjälte!
