Den här sidan har korrekturlästs
§ §
156
Sång 35.
Men uppå den tredje dagen
Gick jag till en väldig backe,
Steg uppå den högsta toppen,
Ropte där av alla krafter,
Men ur skogen hördes ljuda,
Moarna till gensvar gåvo:
»Ropa ej, du dumma flicka,
Väsnas ej så oförståndigt;
Ropet höres dock av ingen,
240. Kan i hemmet ej förnimmas!»
»När då tre till fyra dagar,
Fem, och sex, till ända lupit,
Gav jag slutligt mig förlorad,
Gjorde mig beredd på döden:
Det oaktat dog jag icke,
Omkom ej, jag olycksfulla.
»Om jag hade dött, jag arma,
Om jag usla fallit undan,
Kanske att på andra året,
250. Kanske under tredje sommarn
Som ett gräs jag grönskat hade,
Blomstrat som en vacker blomma,
Vuxit som ett bär på marken,
Som ett lingon, rött, på tuvan,
Obekant med dessa öden,
Främmande för dessa sorger!»
Knappast har hon yttrat detta,
Knappast dessa ord hon utsagt,
Innan hon ur släden ilar
260. Och i strömmens djup sig störtar,
Gick jag till en väldig backe,
Steg uppå den högsta toppen,
Ropte där av alla krafter,
Men ur skogen hördes ljuda,
Moarna till gensvar gåvo:
»Ropa ej, du dumma flicka,
Väsnas ej så oförståndigt;
Ropet höres dock av ingen,
240. Kan i hemmet ej förnimmas!»
»När då tre till fyra dagar,
Fem, och sex, till ända lupit,
Gav jag slutligt mig förlorad,
Gjorde mig beredd på döden:
Det oaktat dog jag icke,
Omkom ej, jag olycksfulla.
»Om jag hade dött, jag arma,
Om jag usla fallit undan,
Kanske att på andra året,
250. Kanske under tredje sommarn
Som ett gräs jag grönskat hade,
Blomstrat som en vacker blomma,
Vuxit som ett bär på marken,
Som ett lingon, rött, på tuvan,
Obekant med dessa öden,
Främmande för dessa sorger!»
Knappast har hon yttrat detta,
Knappast dessa ord hon utsagt,
Innan hon ur släden ilar
260. Och i strömmens djup sig störtar,
