Den här sidan har korrekturlästs
§ §
157
Sång 35.
Ner i forsens vilda vågsvall,
I dess skumbetäckta virvel;
Så hon gick sin död till möte,
Fick på detta sätt sin bane,
Fann i Tuonela en tillflykt,
Ro bland strömmens djupa vågor.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Reste sig utur sin släde,
Började att bittert gråta,
270. Utbrast nu i högljudd klagan:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Ve mitt hårda olycksöde!
Kränkt jag har min egen syster,
Skändat själv min moders livsfrukt!
O min fader, o min moder,
O I kära ålderstigna!
Varför gåven I mig livet,
Vartill fostrades jag arme?
Vida bättre hade varit
280. Att ej födas, att ej växa,
Att ej alstras fram i ljuset,
Tvingas fram till denna världen.
Icke väl har döden handlat,
Rätt har ingen sjukdom hittat,
Då de icke bort mig rövat,
Dödat mig, två nätter gammal!»
Med sin kniv han löste redet,
Avskar remmarna med stålet,
Och han hoppade på hästen,
290. På den goda bläsens länder,
I dess skumbetäckta virvel;
Så hon gick sin död till möte,
Fick på detta sätt sin bane,
Fann i Tuonela en tillflykt,
Ro bland strömmens djupa vågor.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Reste sig utur sin släde,
Började att bittert gråta,
270. Utbrast nu i högljudd klagan:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Ve mitt hårda olycksöde!
Kränkt jag har min egen syster,
Skändat själv min moders livsfrukt!
O min fader, o min moder,
O I kära ålderstigna!
Varför gåven I mig livet,
Vartill fostrades jag arme?
Vida bättre hade varit
280. Att ej födas, att ej växa,
Att ej alstras fram i ljuset,
Tvingas fram till denna världen.
Icke väl har döden handlat,
Rätt har ingen sjukdom hittat,
Då de icke bort mig rövat,
Dödat mig, två nätter gammal!»
Med sin kniv han löste redet,
Avskar remmarna med stålet,
Och han hoppade på hästen,
290. På den goda bläsens länder,
