Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

13


Sång 26.
Som med äspingar man hopfäst
Och med ödlor sammanknutit;
Svansarna man lämnat lösa,
Låtit fritt vart huvud hänga,
Gapen obehindrat väsa,
Skallarna sig utåt svänga.
 »Andra kräk på marken kräla,
Etterormar uti rader,
Som med utsträckt tunga väsa,
240. Slingra fram med svansen nedåt;
En, mer gräslig än de andra,
Ligger utsträckt tvärt för porten,
Längre än ett stugutimmer,
Tjockare än skjulets stolpe,
Väser högt med framsträckt tunga,
Gapar med det öppna svalget
Icke alls mot någon annan,
Än mot dig, min arme gosse!»
 Sade muntre Lemminkäinen,
250. Talte vackre Kaukomieli:
»Det är blott en barnafara,
Icke någon hjältes bane!
Jag kan eldens kraft besvärja,
Kan betvinga vilda lågor,
Även ormar kan jag kväsa,
Undanmana leda kräldjur;
Ganska nyss, i går på dagen,
Har jag plöjt en huggormsåker,
Vänt ett fält, av ormar uppfyllt,
260. Med fullkomligt bara händer;