Den här sidan har korrekturlästs
§ §
169
Sång 36.
Hem jag själv ännu ej hinner,
Har ej än på Unto hämnats,
Ej den onde mannen slagit,
Icke nedgjort denne niding.»
Spelande han drog till striden,
Bort till Untola med jubel,
Yttrade ett ord och sade:
»Ukko, högste gud i himlen!
O, att du ett svärd mig gåve,
240. Skänkte mig den skönsta klinga,
Som förmådde hopen trotsa,
Som mot hundratal försloge!»
Och han fick det svärd han önskat,
Fick den allra bästa klinga,
Därmed folket allt han dräpte,
Nedslog hela Unto-skaran,
Brände stugorna till aska,
Lät dem uti gnistor uppgå;
Lät blott härdens stenar kvarstå,
250. Och den högsta rönn på gården.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Återvänder nu till hemmet,
Till sin forna faders stugor,
Till föräldragårdens åkrar:
Tom är stugan vid hans ankomst,
Öde, då han öppnar dörren;
Ingen träder fram att hälsa,
Ingen räcker honom handen.
Handen räckte han åt härden:
260. Kallnat hade härdens kolhög.
Har ej än på Unto hämnats,
Ej den onde mannen slagit,
Icke nedgjort denne niding.»
Spelande han drog till striden,
Bort till Untola med jubel,
Yttrade ett ord och sade:
»Ukko, högste gud i himlen!
O, att du ett svärd mig gåve,
240. Skänkte mig den skönsta klinga,
Som förmådde hopen trotsa,
Som mot hundratal försloge!»
Och han fick det svärd han önskat,
Fick den allra bästa klinga,
Därmed folket allt han dräpte,
Nedslog hela Unto-skaran,
Brände stugorna till aska,
Lät dem uti gnistor uppgå;
Lät blott härdens stenar kvarstå,
250. Och den högsta rönn på gården.
Kullervo, Kalervo-sonen,
Återvänder nu till hemmet,
Till sin forna faders stugor,
Till föräldragårdens åkrar:
Tom är stugan vid hans ankomst,
Öde, då han öppnar dörren;
Ingen träder fram att hälsa,
Ingen räcker honom handen.
Handen räckte han åt härden:
260. Kallnat hade härdens kolhög.
