Den här sidan har korrekturlästs
§ §
171
Sång 36.
Vandra uppåt ödemarken,
Till den gård, där skogens tärnor,
Där de blåa jungfrur dväljas;
Gå till granrisslottets sluttning,
För att någon näring söka,
Att ett villebräd begära!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog då hunden med på färden
Och begynte utåt vandra,
300. Styrde ut i ödemarken.
När en liten stund han vandrat,
Gått på vägen fram ett stycke,
Kom han till den plats i skogen,
Nådde han det olycksställe,
Där han kränkt den unga jungfrun,
Där sin moders barn han skändat.
Och där grät den gröna lindan,
Genom lunden ljöd en klagan,
Alla örter små, de sörjde,
310. Ljungens blommor fällde tårar
Över jungfrun, som förfördes,
Moderns frukt, som här förstördes.
Gräset reste sig ej längre,
Ljungens blommor hade vissnat,
Höjde sig ej här numera,
På det olycksdigra stället,
Där den unga mön förfördes,
Där hans moders frukt förstördes.
Kullervo, Kalervo-sonen,
320. Drog sitt skarpa svärd ur slidan,
Till den gård, där skogens tärnor,
Där de blåa jungfrur dväljas;
Gå till granrisslottets sluttning,
För att någon näring söka,
Att ett villebräd begära!»
Kullervo, Kalervo-sonen,
Tog då hunden med på färden
Och begynte utåt vandra,
300. Styrde ut i ödemarken.
När en liten stund han vandrat,
Gått på vägen fram ett stycke,
Kom han till den plats i skogen,
Nådde han det olycksställe,
Där han kränkt den unga jungfrun,
Där sin moders barn han skändat.
Och där grät den gröna lindan,
Genom lunden ljöd en klagan,
Alla örter små, de sörjde,
310. Ljungens blommor fällde tårar
Över jungfrun, som förfördes,
Moderns frukt, som här förstördes.
Gräset reste sig ej längre,
Ljungens blommor hade vissnat,
Höjde sig ej här numera,
På det olycksdigra stället,
Där den unga mön förfördes,
Där hans moders frukt förstördes.
Kullervo, Kalervo-sonen,
320. Drog sitt skarpa svärd ur slidan,
