Den här sidan har korrekturlästs
§ §
191
Sång 38.
Jungfrun lyfte upp sitt huvud,
Spår hon varseblev i drivan,
Tog till orda då och sporde:
Vem har sprungit fram här över?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Vargen över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
240. »Ve mig arma, olycksfulla!
Vida lyckligare vore,
Mycket bättre att få följa
Spåren av en ulv som tjuter,
Som sin nos mot marken sänker,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Ulvens hår är mera prydligt,
Och dess mun är mer behaglig.»
Smeden biter sig i läppen,
250. Gör en knyckning med sitt huvud,
Åker vidare med skrammel,
Når den nya byn till natten.
Ilmari är trött av färden,
Djupt han somnar på sitt läger;
Av en annan lockas jungfrun
Att sin trötte man förhåna.
Därpå smeden Ilmarinen,
När om morgonen han vaknat,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
260. Och sitt svarta hår han slängde;
Spår hon varseblev i drivan,
Tog till orda då och sporde:
Vem har sprungit fram här över?»
Sade smeden Ilmarinen:
»Vargen över vägen sprungit.»
Djupt den arma flickan suckar,
Suckar djupt och hämtar andan,
Yttrar dessa ord och säger:
240. »Ve mig arma, olycksfulla!
Vida lyckligare vore,
Mycket bättre att få följa
Spåren av en ulv som tjuter,
Som sin nos mot marken sänker,
Än i denne fästmans åkdon,
Under skrynklig makes slädfäll;
Ulvens hår är mera prydligt,
Och dess mun är mer behaglig.»
Smeden biter sig i läppen,
250. Gör en knyckning med sitt huvud,
Åker vidare med skrammel,
Når den nya byn till natten.
Ilmari är trött av färden,
Djupt han somnar på sitt läger;
Av en annan lockas jungfrun
Att sin trötte man förhåna.
Därpå smeden Ilmarinen,
När om morgonen han vaknat,
Vred sin mun, sitt huvud svängde
260. Och sitt svarta hår han slängde;
