Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/202

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

198


Sång 39.

Blickar ner i smideshärden,
Synar bräddarna av bälgen,
Ser en klinga där sig dana,
Ser ett gyllne fäste formas.
 Massan tog han ut ur elden,
Ryckte nu det goda smidet
Ur sin ässja, fram på städet,
För att där av hammarn klappas,
Smidde svärdet efter önskan,
90. Hamrade den bästa klinga,
Som han rikt med silver prydde,
Smyckade med guldsirater.
 Gamle trygge Väinämöinen
Kom att själv beskåda svärdet,
Grep den eldigt vassa klingan,
Tog den uti högra handen,
Vände på den och besåg den,
Yttrade ett ord och sade:
»Passar detta svärd för mannen,
100. Lämpar klingan sig för bärarn?»
 Svärdet passade för mannen,
Lämpade sig väl för bärarn:
Månen skimrade på udden,
Solen sken på flata sidan,
Stjärnor glänste på dess fäste,
Hästen gnäggade på bettet,
Katten jamade på knoppen
Och på slidan tjöt en hundvalp.
 Av och an han svängde svärdet
110. Uti rämnan av ett järnberg,