Den här sidan har korrekturlästs
§ §
219
Sång 40.
Och de ungas fingrar böjdes,
Och de gamlas huvu’n skälvde;
Glädjen blev dock ingen glädje,
Spelet ej till spel sig höjde.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Gossar, I med halvt förstånd blott
Och I dumma flickor alla,
Och I andra arma mänskor!
Ej bland er en spelman finnes,
270. En som rätta konsten äger;
Hämten till mig gäddbensharpan,
Låten mig få strängaspelet,
Att på bägge knäna läggas,
Under mina fingerspetsar!
Nu den muntre Lemminkäinen
Fick i handen strängaspelet,
Glädjens verktyg närmast till sig,
Harpan under sina fingrar,
Jämkade på strängaspelet,
280. Vände harpan uti handen,
Men han fick den ej att ljuda,
Glädjens verktyg ej att klinga.
Sade gamle Väinämöinen:
»Icke finns bland denna ungdom,
Bland det släkte, som nu växer,
Och bland gammalt folk ej heller
Den som kan på harpan spela,
Fröjd ur strängaspelet locka;
Månne Pohjola då bättre
290. Finge Kantele att klinga,
Och de gamlas huvu’n skälvde;
Glädjen blev dock ingen glädje,
Spelet ej till spel sig höjde.
Sade muntre Lemminkäinen:
»Gossar, I med halvt förstånd blott
Och I dumma flickor alla,
Och I andra arma mänskor!
Ej bland er en spelman finnes,
270. En som rätta konsten äger;
Hämten till mig gäddbensharpan,
Låten mig få strängaspelet,
Att på bägge knäna läggas,
Under mina fingerspetsar!
Nu den muntre Lemminkäinen
Fick i handen strängaspelet,
Glädjens verktyg närmast till sig,
Harpan under sina fingrar,
Jämkade på strängaspelet,
280. Vände harpan uti handen,
Men han fick den ej att ljuda,
Glädjens verktyg ej att klinga.
Sade gamle Väinämöinen:
»Icke finns bland denna ungdom,
Bland det släkte, som nu växer,
Och bland gammalt folk ej heller
Den som kan på harpan spela,
Fröjd ur strängaspelet locka;
Månne Pohjola då bättre
290. Finge Kantele att klinga,
