Den här sidan har korrekturlästs
§ §
227
Sång 41.
Som den gamle Väinös toner,
Som den höge sångarns runor.»
Sotkottaret, systerparet,
Vassens svägerskor vid stranden,
Släta sina långa lockar,
Kamma ut det rika håret
Med en silverskaftad borste,
Med en hårkam, guldbeslagen,
Höra då ett sällsamt välljud,
150. Strängaspelets sköna toner,
Och i vattnet faller kammen,
Silverborsten ner i böljan:
Sina lockars vård de glömma,
Lämna håret skött till hälften.
Även själva vattnets moder,
Med den vassbetäckta barmen,
Höjde sig till slut ur havet,
Dök omsider upp ur vågen,
Smög sig fram igenom vassen,
160. Stödde sig emot en klippa
För att höra sångens toner,
Väinämöinens spel på harpan,
Ty så underbar var sången
Och så härligt harpospelet;
Djupt i sömn hon här försjunker,
Dignar slumrande vid stranden
Ovanpå en gråsprängd klippa,
Vid den breda hällens framkant.
Men den gamle Väinämöinen
170. Spelade en dag och tvenne,
Som den höge sångarns runor.»
Sotkottaret, systerparet,
Vassens svägerskor vid stranden,
Släta sina långa lockar,
Kamma ut det rika håret
Med en silverskaftad borste,
Med en hårkam, guldbeslagen,
Höra då ett sällsamt välljud,
150. Strängaspelets sköna toner,
Och i vattnet faller kammen,
Silverborsten ner i böljan:
Sina lockars vård de glömma,
Lämna håret skött till hälften.
Även själva vattnets moder,
Med den vassbetäckta barmen,
Höjde sig till slut ur havet,
Dök omsider upp ur vågen,
Smög sig fram igenom vassen,
160. Stödde sig emot en klippa
För att höra sångens toner,
Väinämöinens spel på harpan,
Ty så underbar var sången
Och så härligt harpospelet;
Djupt i sömn hon här försjunker,
Dignar slumrande vid stranden
Ovanpå en gråsprängd klippa,
Vid den breda hällens framkant.
Men den gamle Väinämöinen
170. Spelade en dag och tvenne,
