Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

228


Sång 41.

Och ej fanns det någon hjälte,
Ej en enda man så modig,
Ej en man och ej en kvinna,
Ej en mö med långa lockar,
Som ej härvid tårar fällde,
Som ej djupt i hjärtat rördes.
Unga gräto, gamla gräto,
Än ej gifta männer gräto,
Likaledes gifta männer,
180. Halvuppvuxna unga gossar,
Både ynglingar och tärnor,
Alla flickor små därjämte,
Ty så underbar var sången,
Gubbens strängaspel så ljuvligt.
 Till och med för Väinämöinen
Svällde ymnigt tårekällan;
Tårar runno från hans ögon,
Stora klara droppar föllo,
Vida trindare än tranbär,
190. Ännu rundare än ärter,
Mycket digrare än järpägg,
Större än en svalas huvud.
 Så hans ögons tårar flöto,
Runno tätt uppå varandra,
Föllo ner uppå hans kinder,
På den gamles sköna anlet’,
Och ifrån hans sköna anlet’
Ner uppå hans breda haka,
Runno från hans breda haka
200. Ner uppå det välvda bröstet,