Den här sidan har korrekturlästs
§ §
249
Sång 42.
500. Aldrig någonsin i tiden,
Fröjd ur gäddans tänder locka,
Toner ur min fiskbensharpa!»
Själve smeden Ilmarinen
Blev av ångst djupt betagcen,
Yttrade ett ord och sade:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Som for ut på dessa fjärdar,
Gav mig ut på öppna havet,
Trädde på ett träd som rullar,
510. Steg uppå en gren som sviktar!
Vindar nog mitt hår lärt känna,
Prövat fruktansvärda stormar,
Onda dar mitt skägg har skådat
Även här på dessa vatten,
Sällan dock det torde prövat
En så mäktig storm som denna,
Vågor, som så våldsamt hävas,
Böljor, brusande som dessa;
Vinden blott är nu min tillflykt,
520. Havets våg min enda räddning.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tänkte härvid så och sade:
»Gråta bör man ej i båten,
Ej uti ett skepp sig jämra;
Tårar hjälpa ej ur nöden,
Klagan ej från onda dagar.»
Därpå hov han upp sin stämma,
Sade själv och talte detta:
Fröjd ur gäddans tänder locka,
Toner ur min fiskbensharpa!»
Själve smeden Ilmarinen
Blev av ångst djupt betagcen,
Yttrade ett ord och sade:
»Ve mig, ve mitt liv, jag arme,
Som for ut på dessa fjärdar,
Gav mig ut på öppna havet,
Trädde på ett träd som rullar,
510. Steg uppå en gren som sviktar!
Vindar nog mitt hår lärt känna,
Prövat fruktansvärda stormar,
Onda dar mitt skägg har skådat
Även här på dessa vatten,
Sällan dock det torde prövat
En så mäktig storm som denna,
Vågor, som så våldsamt hävas,
Böljor, brusande som dessa;
Vinden blott är nu min tillflykt,
520. Havets våg min enda räddning.»
Gamle trygge Väinämöinen
Tänkte härvid så och sade:
»Gråta bör man ej i båten,
Ej uti ett skepp sig jämra;
Tårar hjälpa ej ur nöden,
Klagan ej från onda dagar.»
Därpå hov han upp sin stämma,
Sade själv och talte detta:
