Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/276

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

272


Sång 44.

Mera gynnsam är ej vintern,
Bättre ej den tid, det snöar.
 »Ganska tidigt ren på året
Sorgen min gestalt förändrar,
Tungt mitt huvud ned sig böjer
Och mitt anlete förbleknar,
När jag på de mörka dagar,
På den svåra tiden tänker.
 »Plågor bringar stormen sedan,
150. Frosten svårare bekymmer:
Stormen tar den gröna pälsen,
Frosten stjäl min sköna klänning,
Så att jag, allt skydd berövad,
Jag, beklagansvärda björkträd,
Helt och hållet blottad kvarstår,
Utan all beklädnad lämnas
Att i vinterkölden skälva,
Att mig genomfrusen jämra!»
 Sade gamle Väinämöinen:
160. »Gråt ej mer, du gröna björkträd,
Kvid ej nu, du lövskottrika,
Sörj ej, du med vita gördeln!
Ty en lycklig lott dig väntar,
Nya, mera blida öden;
Gråta skall du snart av glädje,
Högljutt skall av fröjd du jubla.»
 Därpå gamle Väinämöinen
Högg av björkens stam en harpa,
Slöjdade en dag om sommarn,
170. Sökte forma strängaspelet