Den här sidan har korrekturlästs
§ §
273
Sång 44.
På den dimomvärvda udden,
På den töckenhöljda holmen,
Gjorde moderträt till harpan,
Kupan till sin nya glädje,
Och av stadig björk var kupan,
Moderträt av kärnfull masur.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Här är moderträt till harpan,
180. Stommen till en evig glädje:
Vadan skola skruvar tagas,
Vadan pinnar fås till harpan?»
Stod en ek vid boskapsskjulet,
Högrest i ett hörn av gården;
Jämna grenar eken hade
Och på varje gren ett äpple;
På vart äpple var ett guldhjul
Och en gök på gyllne hjulet.
När då göken gol i trädet,
190. När ett femfalt rop den höjde,
Nedföll guld ifrån dess tunga,
Flödade ur näbben silver
Ner uppå den gyllne kullen,
På den silverrika höjden:
Härav fingos harpans skruvar,
Pinnarna till masurkupan.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Skruvar har jag fått till harpan,
200. Pinnar till min masurkupa;
På den töckenhöljda holmen,
Gjorde moderträt till harpan,
Kupan till sin nya glädje,
Och av stadig björk var kupan,
Moderträt av kärnfull masur.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Här är moderträt till harpan,
180. Stommen till en evig glädje:
Vadan skola skruvar tagas,
Vadan pinnar fås till harpan?»
Stod en ek vid boskapsskjulet,
Högrest i ett hörn av gården;
Jämna grenar eken hade
Och på varje gren ett äpple;
På vart äpple var ett guldhjul
Och en gök på gyllne hjulet.
När då göken gol i trädet,
190. När ett femfalt rop den höjde,
Nedföll guld ifrån dess tunga,
Flödade ur näbben silver
Ner uppå den gyllne kullen,
På den silverrika höjden:
Härav fingos harpans skruvar,
Pinnarna till masurkupan.
Sade gamle Väinämöinen,
Tog till orda själv och talte:
»Skruvar har jag fått till harpan,
200. Pinnar till min masurkupa;
18 — Kalevala, II.
