Den här sidan har korrekturlästs
§ §
277
Sång 44.
Att det ljuva spelet höra,
Att på harpans toner lyssna.
Alla djur som bo i skogen
Hukade sig ner på klorna
För att strängaspelet höra,
Att dess glädjeljud beundra;
Fåglar, som i luften flyga,
Satte sig på trädens grenar,
Havets alla slag av fiskar
300. Kommo simmande till stranden;
Maskar, till och med, i jorden
Kröpo slutligt upp ur mullen
Vredo på sig där och hörde
På det ljuva strängaspelet,
Den ovanskeliga glädjen,
Väinämöinens harpotoner.
Och den gamle Väinämöinen
Spelte härligt nog på harpan,
Anslog underbara toner,
310. Spelte en och tvenne dagar,
Oavbrutet, sen han börjat,
Allt från samma morgonmåltid
Gjordad i sitt samma bälte,
Klädd i en och samma skjorta.
När uti sitt hem han spelte,
I sin boning, byggd av furu,
Hördes alla hustak däna,
Kändes golvens plankor svikta,
Stugtak sjöngo, dörrar tjöto,
320. Fönstren klingade av glädje,
Att på harpans toner lyssna.
Alla djur som bo i skogen
Hukade sig ner på klorna
För att strängaspelet höra,
Att dess glädjeljud beundra;
Fåglar, som i luften flyga,
Satte sig på trädens grenar,
Havets alla slag av fiskar
300. Kommo simmande till stranden;
Maskar, till och med, i jorden
Kröpo slutligt upp ur mullen
Vredo på sig där och hörde
På det ljuva strängaspelet,
Den ovanskeliga glädjen,
Väinämöinens harpotoner.
Och den gamle Väinämöinen
Spelte härligt nog på harpan,
Anslog underbara toner,
310. Spelte en och tvenne dagar,
Oavbrutet, sen han börjat,
Allt från samma morgonmåltid
Gjordad i sitt samma bälte,
Klädd i en och samma skjorta.
När uti sitt hem han spelte,
I sin boning, byggd av furu,
Hördes alla hustak däna,
Kändes golvens plankor svikta,
Stugtak sjöngo, dörrar tjöto,
320. Fönstren klingade av glädje,
