Den här sidan har korrekturlästs
§ §
298
Sång 46.
Gamle Väinämöinen svarar:
»Uttern har oss blivit given,
Jumala sitt vildbråd skänkt oss
Till ett sång- och samtalsämne;
Därför nu med sång vi nalkas,
Komma jublande på skidor.
»Dock, en utter är det icke,
Ej en utter, ej ett lodjur:
Den berömde själv sig närmar,
180. Skogens stolthet är på vandring,
Gamle mannen framåt tågar,
Nalkas nu i klädesrocken;
Om vår gäst är efterlängtad,
Så må alla dörrar uppslås,
Men är gästen ovälkommen,
Må man dem med omsorg stänga!»
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
»Hell dig Otso, du som kommit,
190. Hell dig honungstass, som vandrat
Hit till dessa rena gårdar,
Dessa sköna boningsplatser!
»Längtat har jag all min livstid,
Hoppats all min blomningsålder
Att få höra Tapio-hornet,
Höra skogens pipa ljuda,
Och att skogens guld må komma,
Ödemarkens silver nalkas
Hit till dessa trånga gårdar,
200. Dessa ganska smala vägar.
»Uttern har oss blivit given,
Jumala sitt vildbråd skänkt oss
Till ett sång- och samtalsämne;
Därför nu med sång vi nalkas,
Komma jublande på skidor.
»Dock, en utter är det icke,
Ej en utter, ej ett lodjur:
Den berömde själv sig närmar,
180. Skogens stolthet är på vandring,
Gamle mannen framåt tågar,
Nalkas nu i klädesrocken;
Om vår gäst är efterlängtad,
Så må alla dörrar uppslås,
Men är gästen ovälkommen,
Må man dem med omsorg stänga!»
Folket svarade och sade,
Så den sköna skaran talte:
»Hell dig Otso, du som kommit,
190. Hell dig honungstass, som vandrat
Hit till dessa rena gårdar,
Dessa sköna boningsplatser!
»Längtat har jag all min livstid,
Hoppats all min blomningsålder
Att få höra Tapio-hornet,
Höra skogens pipa ljuda,
Och att skogens guld må komma,
Ödemarkens silver nalkas
Hit till dessa trånga gårdar,
200. Dessa ganska smala vägar.
