Den här sidan har korrekturlästs
§ §
305
Sång 46.
Ryckte håret upp ur vattnet,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg av lönnträd,
I en prydlig, vacker vagga,
Lyfte sedan lindebanden,
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största kvist av trädet,
390. Vid den lummigaste grenen.
»Nu hon vaggade den käre,
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona,
Under tallens vida grenar:
Där hon fostrade sin Otso,
Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.
»Otso frodades och växte,
400. Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna,
Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med naglar.
Mielikki, den väna skogsfrun,
Tog till orda själv och sade:
»»Klor jag ville honom giva,
410. Skulle honom tänder skaffa,
Tog ur sjön den fina ullen,
Sammanvecklade med snabbhet,
Lindade helt vackert ullen
I en liten korg av lönnträd,
I en prydlig, vacker vagga,
Lyfte sedan lindebanden,
Fäste vaggans gyllne kedjor
Vid den största kvist av trädet,
390. Vid den lummigaste grenen.
»Nu hon vaggade den käre,
Gungade sin lille älskling
Under granens blomsterkrona,
Under tallens vida grenar:
Där hon fostrade sin Otso,
Födde upp den hårtofsrike
Vid den honungsrika lunden,
I den saftuppfyllda skogen.
»Otso frodades och växte,
400. Sköt i höjden, skön och ståtlig,
Kort om benen, krum i knäna,
Platt om mulen, trind och knubbig,
Bred om pannan, tvär om nosen
Och med håret skönt och lurvigt;
Men han hade inga tänder,
Var ej än försedd med naglar.
Mielikki, den väna skogsfrun,
Tog till orda själv och sade:
»»Klor jag ville honom giva,
410. Skulle honom tänder skaffa,
20 — Kalevala. II.
