Den här sidan har korrekturlästs
§ §
306
Sång 46.
Om han icke skada gjorde,
Onda dåd med dem bedreve.»
»Otso nu med ed försäkrar,
Uppå skogsfruns knän han svärjer,
Inför Gud, den uppenbare,
Under allbehärskarns anlet’,
Att ej någon skada göra,
Att ej onda dåd föröva.
»Mielikki, den goda skogsfrun,
420. Tapiolas trägna kvinna,
Vandrade att tänder hämta,
Gick att söka klor åt björnen,
Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar,
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor av dem hon erhöll,
Fann ej heller några tänder.
»Växte uppå mon en fura,
430. Reste sig en gran på kullen,
Fanns en silverkvist i furan,
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor därav åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.
»Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
440. För att skogar genomströva,
Onda dåd med dem bedreve.»
»Otso nu med ed försäkrar,
Uppå skogsfruns knän han svärjer,
Inför Gud, den uppenbare,
Under allbehärskarns anlet’,
Att ej någon skada göra,
Att ej onda dåd föröva.
»Mielikki, den goda skogsfrun,
420. Tapiolas trägna kvinna,
Vandrade att tänder hämta,
Gick att söka klor åt björnen,
Letade bland fasta rönnar,
Sökte dem bland sega enar,
Torra, rotuppryckta stammar,
Kådiga och hårda stubbar:
Inga klor av dem hon erhöll,
Fann ej heller några tänder.
»Växte uppå mon en fura,
430. Reste sig en gran på kullen,
Fanns en silverkvist i furan,
Satt en gyllne gren i granen:
Dem hon tog i sina händer,
Gjorde klor därav åt Otso,
Fäste dem uti hans käftar,
Satte dem i björnens tandkött.
»Nu hon lät den ludne vandra,
Sände ut på väg sin älskling,
För att kärren genomvandra,
440. För att skogar genomströva,
