Den här sidan har korrekturlästs
§ §
308
Sång 46.
Gamle trygge Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Mycket givmild var oss skogen,
Givmild skogen, gynnsam öknen,
Lätt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.
»Mielikki, den väna skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,
480. Skogens lilla tjänsteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan,
Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pälsöns stränder.
»När till slut jag hunnit stället,
490. När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blev ej träffad utav skottet:
Själv han halkade från grenen,
Snavade mot barrträdskvistar;
Bröstet revs av granrisruskor,
Buken blev av kvistar uppfläkt.»
Detta talte han därjämte,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, du min älskling,
500. Du min fågel, du min kärlek!
Tog till orda själv och sade:
»Mycket givmild var oss skogen,
Givmild skogen, gynnsam öknen,
Lätt bevektes skogens herre,
Blidkades den gode Tapio.
»Mielikki, den väna skogsfrun,
Tellervo, en Tapios jungfru,
Skogens mö med fagert anlet’,
480. Skogens lilla tjänsteflicka
Hastade att vägen visa,
Gick att hugga vägamärken,
Att vid vägen stakar ställa,
Att beteckna rätta kosan,
Gjorde skåror uti träden,
Reste märken uppå bergen
Till den ädle björnens bostad,
Ända fram till pälsöns stränder.
»När till slut jag hunnit stället,
490. När till gränsen fram jag kommit,
Fälldes Otso ej med spjutet,
Blev ej träffad utav skottet:
Själv han halkade från grenen,
Snavade mot barrträdskvistar;
Bröstet revs av granrisruskor,
Buken blev av kvistar uppfläkt.»
Detta talte han därjämte,
Fällde dessa ord och sade:
»O min Otso, du min älskling,
500. Du min fågel, du min kärlek!
