Den här sidan har korrekturlästs
§ §
312
Sång 46.
I det rena trädets krona,
I en fura, hundragrenig,
På den största bland dess kvistar,
På den yvigaste grenen,
Till en fröjd för alla mänskor,
Till förnöjelse för vandrarn.
»Tänderna jag vänt mot öster,
Riktat ögonen mot väster,
Men ej alltför högt i toppen —
600. Vore de för nära toppen,
Kunde de av stormen skadas,
Genom vårens vind fördärvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken,
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,
610. Till ett glättigt slut på dagen.
Sade gamle Väinämöinen,
Fällde själv ett ord och talte:
»Håll nu eld, du pärtblossklyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.»
Därpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje kvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt kväde,
620. Yttrade till sist i sången:
I en fura, hundragrenig,
På den största bland dess kvistar,
På den yvigaste grenen,
Till en fröjd för alla mänskor,
Till förnöjelse för vandrarn.
»Tänderna jag vänt mot öster,
Riktat ögonen mot väster,
Men ej alltför högt i toppen —
600. Vore de för nära toppen,
Kunde de av stormen skadas,
Genom vårens vind fördärvas —
Men ej heller tätt vid marken;
Om de ställdes tätt vid marken,
Skulle svinen bort dem släpa,
Undanvräka dem med trynet.»
Gamle trygge Väinämöinen
Företog sig nu att sjunga,
Denna sköna kväll till ära,
610. Till ett glättigt slut på dagen.
Sade gamle Väinämöinen,
Fällde själv ett ord och talte:
»Håll nu eld, du pärtblossklyka,
Att jag här må se att sjunga:
Sången följer nu i turen
Och min röst har lust att ljuda.»
Därpå spelade och sjöng han,
Väckte glädje kvälln igenom,
Sade, då han slöt sitt kväde,
620. Yttrade till sist i sången:
