Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/321

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

317


Sång 47.
Till en annan måne bildas,
Till en nyfödd sol förvandlas.
 Jungfrun på det långa molnet,
Tärnan invid himlaranden
Började att gnistan vagga,
Gungade den ljusa lågan
I en vacker, gyllne vagga,
Hängande på silverremmar.
 Silverbjälkarna sig böjde,
90. Gyllne vaggan ven i luften,
Molnen skälvde, himlen genljöd,
Himlens lock på sned sig vände
Under gungningen av elden,
Under vaggandet av lågan.
 Jungfrun vaggar träget elden,
Gungar jämnt den ljusa lågan,
Ansar den med sina fingrar,
Sköter om den uti handen;
Elden fäller då den dumma,
100. Släpper oförsiktigt lågan:
Ner den föll ur hennes fingrar,
Ur den hand som skött och smekt den.
 Himlavalvet sönderbrister,
Luftens hela rymd sig öppnar;
Elden ilar nu med snabbhet,
Hastigt flyr den röda gnistan,
Skjuter genom himlens rymder,
Fräser tvärs igenom molnen,
Ner igenom nio himlar,
110. Sex av stjärnor prydda fästen.