Den här sidan har korrekturlästs
§ §
318
Sång 47.
Sade gamle Väinämöinen:
»Vän och broder Ilmarinen!
Låt oss vandra för att skåda,
Låt oss gå att undersöka,
Vad det var för eld som nedföll,
Vilket sällsamt ljus som blänkte
Fram ur himlens höga rymder
Ända ner till jordens sköte:
Om det vore månens skiva,
120. Eller solens klot måhända.»
Hjältarna sig ut begåvo,
Vandrade och överlade,
Huru dit de skulle komma,
Hur de skulle vägen finna
Till den plats där elden fallit,
Där sig skenet sänkt till jorden.
Mötte dem en ström på vägen,
Lik ett väldigt hav i storlek.
Gamle trygge Väinämöinen
130. Börjar då en farkost bygga,
Timrar den i öde skogen,
Medan smeden Ilmarinen
Styren hugger sig av granträd,
Starka åror gör av furu.
Färdig blev den nya båten,
Hade åror, hade tullar;
Båten förde de i vattnet,
Ut de rodde, fram de skredo
Av och an på Nevafloden,
140. Runt kring Nevaflodens udde.
»Vän och broder Ilmarinen!
Låt oss vandra för att skåda,
Låt oss gå att undersöka,
Vad det var för eld som nedföll,
Vilket sällsamt ljus som blänkte
Fram ur himlens höga rymder
Ända ner till jordens sköte:
Om det vore månens skiva,
120. Eller solens klot måhända.»
Hjältarna sig ut begåvo,
Vandrade och överlade,
Huru dit de skulle komma,
Hur de skulle vägen finna
Till den plats där elden fallit,
Där sig skenet sänkt till jorden.
Mötte dem en ström på vägen,
Lik ett väldigt hav i storlek.
Gamle trygge Väinämöinen
130. Börjar då en farkost bygga,
Timrar den i öde skogen,
Medan smeden Ilmarinen
Styren hugger sig av granträd,
Starka åror gör av furu.
Färdig blev den nya båten,
Hade åror, hade tullar;
Båten förde de i vattnet,
Ut de rodde, fram de skredo
Av och an på Nevafloden,
140. Runt kring Nevaflodens udde.
