Den här sidan har korrekturlästs
§ §
321
Sång 47.
Ner till Manala gick barnet,
Gossen for till Tuonis boning,
Ty han var till döden danad,
Var bestämd att duka under
För den röda eldens pina,
För de marter lågan alstrat.
»Bättre insikt modern hade,
Ej hon gick till Manas boning,
Hon förstod att eld besvärja,
210. Visste att fördriva lågan
Genom nålens fina öga,
Genom hammaren på yxan,
I den heta isbillns ränna,
Långs den gröna åkerrenen.»
Gamle trygge Väinämöinen
Skyndade sig då att fråga:
»Vart begav sig elden dädan,
Vartåt ilade dess gnistor
Ifrån Tuuris åkerrenar:
220. Ut i skogen eller havet?»
Kvinnan yttrade till gensvar,
Tog till orda själv och sade:
»När då elden bort begav sig,
Medan lågan framgick längre,
Stora sträckor först den brände,
Många kärr och många marker,
Störtade till slut i vattnet,
Ner i Aluejärvis böljor,
Och i brand försattes insjön,
230. Gnistrade av eld och lågor.
Gossen for till Tuonis boning,
Ty han var till döden danad,
Var bestämd att duka under
För den röda eldens pina,
För de marter lågan alstrat.
»Bättre insikt modern hade,
Ej hon gick till Manas boning,
Hon förstod att eld besvärja,
210. Visste att fördriva lågan
Genom nålens fina öga,
Genom hammaren på yxan,
I den heta isbillns ränna,
Långs den gröna åkerrenen.»
Gamle trygge Väinämöinen
Skyndade sig då att fråga:
»Vart begav sig elden dädan,
Vartåt ilade dess gnistor
Ifrån Tuuris åkerrenar:
220. Ut i skogen eller havet?»
Kvinnan yttrade till gensvar,
Tog till orda själv och sade:
»När då elden bort begav sig,
Medan lågan framgick längre,
Stora sträckor först den brände,
Många kärr och många marker,
Störtade till slut i vattnet,
Ner i Aluejärvis böljor,
Och i brand försattes insjön,
230. Gnistrade av eld och lågor.
21 — Kalevala. II.
