Den här sidan har korrekturlästs
§ §
320
Sång 47.
Kvinnan yttrade till gensvar,
Tog till orda själv och sade:
»Svårt det blir att elden finna,
Att om ljuset kunskap vinna!
Dåd har elden ren förövat,
Lågan mycken ofärd alstrat:
Elden flög med största snabbhet,
Hastigt föll den röda gnistan
Från de rymder skaparn danat,
180. Där den bragtes fram av Ukko,
Genom himlens jämna fäste,
Genom luftens vida sträckor,
In igenom sotig rökglugg,
Genom takets torra kroppås,
In i Tuuris nya stuga,
Palvoinens ej täckta boning.
»När då elden dit var kommen,
In i Tuuris nya stuga,
Började han ont föröva,
190. Företog sig svåra missdåd,
Gjorde jungfrubrösten skada,
Svedde döttrarna i barmen
Och förstörde knät på sonen,
Brände gårdens värd i skägget.
»Modern ammade sitt spenbarn
Uti en eländig vagga,
Och då elden dit var kommen,
Gjorde han sin värsta illbragd,
Brände barnet i dess vagga,
200. Brände moderns bröst tillika:
Tog till orda själv och sade:
»Svårt det blir att elden finna,
Att om ljuset kunskap vinna!
Dåd har elden ren förövat,
Lågan mycken ofärd alstrat:
Elden flög med största snabbhet,
Hastigt föll den röda gnistan
Från de rymder skaparn danat,
180. Där den bragtes fram av Ukko,
Genom himlens jämna fäste,
Genom luftens vida sträckor,
In igenom sotig rökglugg,
Genom takets torra kroppås,
In i Tuuris nya stuga,
Palvoinens ej täckta boning.
»När då elden dit var kommen,
In i Tuuris nya stuga,
Började han ont föröva,
190. Företog sig svåra missdåd,
Gjorde jungfrubrösten skada,
Svedde döttrarna i barmen
Och förstörde knät på sonen,
Brände gårdens värd i skägget.
»Modern ammade sitt spenbarn
Uti en eländig vagga,
Och då elden dit var kommen,
Gjorde han sin värsta illbragd,
Brände barnet i dess vagga,
200. Brände moderns bröst tillika:
