Den här sidan har korrekturlästs
§ §
334
Sång 48.
Nu den gamle Väinämöinen
Tänkte så uti sitt sinne:
»Skall jag våga honom gripa
Utan skydd av järn på handen,
Utan handskar utav stenar,
Utan vantar utav koppar?»
Solens son förnimmer detta,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gäddan skulle jag väl klyva,
210. Toge henne nog i handen,
Om min faders kniv jag hade,
Om den gamles bett jag ägde.»
Föll då ner en kniv från himlen,
Kom från skyn en kniv med guldskaft,
Med en klinga utav silver,
Ner till solens son, i bältet.
Solens son, den starke mannen,
Tager denna kniv i handen,
Och med den han klyver gäddan,
220. Vidgar därmed munnens öppning;
I den gråa gäddans mage
Finnes nu den blanka laxen;
I den blanka laxens mage
Fanns till slut den hala siken.
Och han klöv den hala siken,
Fann ett nystan, blått till färgen,
I en bukt av sikens tarmar,
Ini deras tredje slingring,
Öppnade det blåa nystan,
230. Och ur nystanet, det blåa,
Tänkte så uti sitt sinne:
»Skall jag våga honom gripa
Utan skydd av järn på handen,
Utan handskar utav stenar,
Utan vantar utav koppar?»
Solens son förnimmer detta,
Yttrar dessa ord och säger:
»Gäddan skulle jag väl klyva,
210. Toge henne nog i handen,
Om min faders kniv jag hade,
Om den gamles bett jag ägde.»
Föll då ner en kniv från himlen,
Kom från skyn en kniv med guldskaft,
Med en klinga utav silver,
Ner till solens son, i bältet.
Solens son, den starke mannen,
Tager denna kniv i handen,
Och med den han klyver gäddan,
220. Vidgar därmed munnens öppning;
I den gråa gäddans mage
Finnes nu den blanka laxen;
I den blanka laxens mage
Fanns till slut den hala siken.
Och han klöv den hala siken,
Fann ett nystan, blått till färgen,
I en bukt av sikens tarmar,
Ini deras tredje slingring,
Öppnade det blåa nystan,
230. Och ur nystanet, det blåa,
