Den här sidan har korrekturlästs
§ §
347
Sång 49.
I en sten med spräcklig sida,
I den järnuppfyllda klippan;
Aldrig därifrån de komma,
Om de icke givas fria!»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Kommer månen ej ur klippan,
Slipper solen ej ur berget,
Må vi då ett nappatag pröva,
210. Må vi börja på med svärden!»
Svärdet grep han, stälet drog han,
Klingan ryckte han ur slidan:
Månen glimmade på spetsen,
Solen sken på svärdets fäste
Och på ryggen stod en fåle,
Katten jamade vid knappen.
Och de mätte sina klingor,
Granskade varandras vapen:
Ganska obetydligt längre
220. Var den gamle Väinös slagsvärd,
Blott så mycket som ett kornfrö,
Eller som ett ringa halmstrå.
Ut begav man sig på gården,
Trädde på den jämna planen;
Nu den gamle Väinämöinen
Gav ett hugg med blanka svärdet,
Gav ett hugg och gav ett annat,
Skalade som rovors strängar,
Knäppte av som linets knoppar
230. Huvuden av Pohjas söner.
I den järnuppfyllda klippan;
Aldrig därifrån de komma,
Om de icke givas fria!»
Nu den gamle Väinämöinen
Tog till orda själv och sade:
»Kommer månen ej ur klippan,
Slipper solen ej ur berget,
Må vi då ett nappatag pröva,
210. Må vi börja på med svärden!»
Svärdet grep han, stälet drog han,
Klingan ryckte han ur slidan:
Månen glimmade på spetsen,
Solen sken på svärdets fäste
Och på ryggen stod en fåle,
Katten jamade vid knappen.
Och de mätte sina klingor,
Granskade varandras vapen:
Ganska obetydligt längre
220. Var den gamle Väinös slagsvärd,
Blott så mycket som ett kornfrö,
Eller som ett ringa halmstrå.
Ut begav man sig på gården,
Trädde på den jämna planen;
Nu den gamle Väinämöinen
Gav ett hugg med blanka svärdet,
Gav ett hugg och gav ett annat,
Skalade som rovors strängar,
Knäppte av som linets knoppar
230. Huvuden av Pohjas söner.
