Den här sidan har korrekturlästs
§ §
348
Sång 49.
Därpå gamle Väinämöinen
Vandrar att uppsöka månen,
Går att solen ut befordra
Ur den spräckligt gråa stenen,
Ur den ståluppfyllda klippan,
Ur det järnuppfyllda berget.
När han gått ett litet stycke,
Vandrat fram en ringa sträcka,
Skådar han en ö i grönska,
240. Ser på ön ett fagert björkträd
Och ett stenblock under björken,
Under detta block en klippa,
Uti klippan nio dörrar,
Hundra reglar framför dessa.
Uti klippan sågs en skåra,
Varsnades en skenbar ristning;
Svärdet drog han ut ur slidan,
Ristade ett streck i klippan
Med sin klingas skarpa eldbett,
250. Med sitt svärd, som gnistor sände:
Klippan brast i tvenne stycken,
Rämnade i trenne delar.
Gamle trygge Väinämöinen
Blickade i klippans rämna:
Ormar drucko öl där nere,
Maskar såg han vört förtära
I den fläckbeströdda klippans,
Leverbruna stenens inre.
Sade gamle Väinämöinen,
260. Tog till orda själv och talte:
Vandrar att uppsöka månen,
Går att solen ut befordra
Ur den spräckligt gråa stenen,
Ur den ståluppfyllda klippan,
Ur det järnuppfyllda berget.
När han gått ett litet stycke,
Vandrat fram en ringa sträcka,
Skådar han en ö i grönska,
240. Ser på ön ett fagert björkträd
Och ett stenblock under björken,
Under detta block en klippa,
Uti klippan nio dörrar,
Hundra reglar framför dessa.
Uti klippan sågs en skåra,
Varsnades en skenbar ristning;
Svärdet drog han ut ur slidan,
Ristade ett streck i klippan
Med sin klingas skarpa eldbett,
250. Med sitt svärd, som gnistor sände:
Klippan brast i tvenne stycken,
Rämnade i trenne delar.
Gamle trygge Väinämöinen
Blickade i klippans rämna:
Ormar drucko öl där nere,
Maskar såg han vört förtära
I den fläckbeströdda klippans,
Leverbruna stenens inre.
Sade gamle Väinämöinen,
260. Tog till orda själv och talte:
