Den här sidan har korrekturlästs
§ §
353
Sång 49.
Går till dörren av sin smedja,
Ser uppmärksamt upp mot himlen,
Ser på fästet månen lysa,
Ser den sköna solen stråla.
Och han går till Väinämöinen,
Yttrar där ett ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen,
Sångare, ovanskelige!
Kom att åter månen skåda,
390. Kom att se den sköna solen,
Ty på himlen stå de verkligt,
Äro på sitt forna ställe.»
Gamle trygge Väinämöinen
Skyndar genast ut på gården,
Lyfter huvudet mot höjden,
Riktar blicken upp mot himlen:
Månen upp på fästet stigit,
Solen hade himlen funnit.
Nu den gamle Väinämöinen
400. Själv sig tager för att orda,
Höjande sin röst han säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Hell dig måne, där du lyser
Och ditt sköna anlet visar!
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!
»Gyllne måne, ut du sluppit,
Fram du trätt, o sol, ur berget,
Lik en gyllne gök du höjt dig,
410. Stigit som en silverduva
Ser uppmärksamt upp mot himlen,
Ser på fästet månen lysa,
Ser den sköna solen stråla.
Och han går till Väinämöinen,
Yttrar där ett ord och säger:
»O du gamle Väinämöinen,
Sångare, ovanskelige!
Kom att åter månen skåda,
390. Kom att se den sköna solen,
Ty på himlen stå de verkligt,
Äro på sitt forna ställe.»
Gamle trygge Väinämöinen
Skyndar genast ut på gården,
Lyfter huvudet mot höjden,
Riktar blicken upp mot himlen:
Månen upp på fästet stigit,
Solen hade himlen funnit.
Nu den gamle Väinämöinen
400. Själv sig tager för att orda,
Höjande sin röst han säger,
Yttrar dessa ord och talar:
»Hell dig måne, där du lyser
Och ditt sköna anlet visar!
Hell dig gyllne dag, som randas,
Hell dig sol, som åter uppgår!
»Gyllne måne, ut du sluppit,
Fram du trätt, o sol, ur berget,
Lik en gyllne gök du höjt dig,
410. Stigit som en silverduva
23 — Kalevala. II
