Den här sidan har korrekturlästs
§ §
359
Sång 50.
Och från hennes vackra kängor
Uppå jungfruns knän det uppsteg,
Steg därefter ifrån knäna
På den granna klädningsfållen,
Steg från fållen upp till gördeln
Och från gördeln upp till bröstet,
Ifrån bröstet upp på hakan,
Därifrån på hennes läppar,
Smög sig sedan in i munnen,
120. Hoppade på hennes tunga
Och från tungan ner i halsen,
Sjönk till sist i hennes mage.
Mariatta, vackra barnet,
Blev av lingonet befruktad,
Gjordes havande av bäret,
Tilltog efterhand i omfång,
Lade av båd’ band och snören,
Hörde upp att gördel bära,
Gick i hemlighet i bastun,
130. Smög sig ensam dit i mörkret.
Ständigt tänker hennes moder,
Överväger esomoftast:
»Vad går åt vår Mariatta,
Åt vår duva uti hemmet,
Då hon avlagt band och snören,
Upphört att sin gördel bära,
Och så hemligt går i bastun,
Smyger ensam dit i mörkret!»
Yttrade ett barn och sade,
140. Så ett litet barn förmälde:
Uppå jungfruns knän det uppsteg,
Steg därefter ifrån knäna
På den granna klädningsfållen,
Steg från fållen upp till gördeln
Och från gördeln upp till bröstet,
Ifrån bröstet upp på hakan,
Därifrån på hennes läppar,
Smög sig sedan in i munnen,
120. Hoppade på hennes tunga
Och från tungan ner i halsen,
Sjönk till sist i hennes mage.
Mariatta, vackra barnet,
Blev av lingonet befruktad,
Gjordes havande av bäret,
Tilltog efterhand i omfång,
Lade av båd’ band och snören,
Hörde upp att gördel bära,
Gick i hemlighet i bastun,
130. Smög sig ensam dit i mörkret.
Ständigt tänker hennes moder,
Överväger esomoftast:
»Vad går åt vår Mariatta,
Åt vår duva uti hemmet,
Då hon avlagt band och snören,
Upphört att sin gördel bära,
Och så hemligt går i bastun,
Smyger ensam dit i mörkret!»
Yttrade ett barn och sade,
140. Så ett litet barn förmälde:
