Hoppa till innehållet

Sida:Kalevala (Collan) 1922 senare delen.djvu/369

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

 §  §

365


Sång 50.
Yttrar själv ett ord och säger:
»Ut jag får mig då begiva,
Nödgas gå som legohjonet,
Vandra likt en lejd trälinna
Ända upp till Kytömäki,
Till en plats i furuskogen!»
 Upp hon fångar sina fållar,
Bär sin kjol med bägge händer,
Tar en badkvast i sin värjo,
300. I den honungsrika famnen,
Och med snabba steg hon vandrar
Under svåra födslosmärtor
Bort till huset, byggt bland furor,
Stallet uppå Tapiomäki.
 Höjande sin röst hon talar,
Yttrar dessa ord och säger:
»Skänk mig, skapare, ditt bistånd,
Kom att nådigt mig beskydda
I det mödosamma verket,
310. I den svåra födslostunden!
Lindra tärnans vedermöda,
Smärtan i en kvinnas sköte,
Att hon ej förgås av plågor,
Ej för kvalen dukar under!»
 När hon fram till stället hunnit,
Yttrar hon ett ord och säger:
»Andas nu, min goda fåle,
Börja, starka häst, att flåsa,
Pusta fram en ljuvlig imma,
320. Utbred varma bastuångor,