Den här sidan har korrekturlästs
§ §
368
Sång 48.
Stjärnan svarar henne sinnrikt:
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
På det kulna fästet glimma,
På den mörka himlen tindra.»
Fram hon går försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar;
Slutligt möter henne månen,
390. Och för månen hon sig bugar:
»Måne, som av Gud är skapad!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Månen svarar henne fintligt:
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
Ensam under natten vaka,
400. Dagarna igenom sova.»
Fram hon går, försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar,
Slutligt möter henne solen,
Och hon bugar sig för solen:
»O du sol, som Gud har skapat!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Fyndigt svarar henne solen:
410. »Väl jag känner till din gosse;
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
På det kulna fästet glimma,
På den mörka himlen tindra.»
Fram hon går försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar;
Slutligt möter henne månen,
390. Och för månen hon sig bugar:
»Måne, som av Gud är skapad!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Månen svarar henne fintligt:
»Visste jag det, sad’ jag ej det:
Ty han är ju den mig skapat
Att i dessa svåra tider
Ensam under natten vaka,
400. Dagarna igenom sova.»
Fram hon går, försänkt i tankar,
Långsamt vidare hon vandrar,
Slutligt möter henne solen,
Och hon bugar sig för solen:
»O du sol, som Gud har skapat!
Vet du intet om min gosse?
Säg mig var den lille finnes,
Var mitt gyllne äpple dväljes?»
Fyndigt svarar henne solen:
410. »Väl jag känner till din gosse;
