Den här sidan har korrekturlästs
§ §
373
Sång 50.
Så jag ofta hörde sägas
530. Och på andra sidan yttras:
»Icke ens den strida forsen
Tömmer genast allt sitt vatten,
Ej den gode sångarn heller
Prövar all sin konst på engång;
Bättre är att självmant sluta,
Än att bryta av i mitten.»
Skall jag stanna då, och sluta,
Höra upp och lämna resten,
Veckla sången till ett nystan,
540. Till en bunt den sammanbinda,
Gömma den på visthusskullen,
Inom dörrens fasta benlås,
Så att aldrig ut den slipper,
Aldrig kommer lös i tiden,
Förrän låsen åter öppnas,
Käkarna ånyo vidgas,
Tänderna på nytt sig skilja,
Tungan fri och ledig röres?
Ty vad är det, om jag sjunger,
550. Om jag än så högljutt kväder,
Om i varje dal jag drillar,
Varje lund med toner fyller?
Ingen mor jag har i livet,
Vaken är ej mer den gamla,
Ingen älskling lyss till sången,
Ingen egen vän mig hörer;
Endast granar på mig lyssna,
530. Och på andra sidan yttras:
»Icke ens den strida forsen
Tömmer genast allt sitt vatten,
Ej den gode sångarn heller
Prövar all sin konst på engång;
Bättre är att självmant sluta,
Än att bryta av i mitten.»
Skall jag stanna då, och sluta,
Höra upp och lämna resten,
Veckla sången till ett nystan,
540. Till en bunt den sammanbinda,
Gömma den på visthusskullen,
Inom dörrens fasta benlås,
Så att aldrig ut den slipper,
Aldrig kommer lös i tiden,
Förrän låsen åter öppnas,
Käkarna ånyo vidgas,
Tänderna på nytt sig skilja,
Tungan fri och ledig röres?
Ty vad är det, om jag sjunger,
550. Om jag än så högljutt kväder,
Om i varje dal jag drillar,
Varje lund med toner fyller?
Ingen mor jag har i livet,
Vaken är ej mer den gamla,
Ingen älskling lyss till sången,
Ingen egen vän mig hörer;
Endast granar på mig lyssna,
