Den här sidan har korrekturlästs
§ §
372
Sång 50.
Därpå gamle Väinämöinen
Styrde utåt genom svallet,
Sittande i segelbåten,
I sitt fasta kopparfartyg,
Seglade till högre rymder,
Färdades till lägre himlar.
Där förblev han med sin farkost,
Hamnade med segelbåten,
Lämnade sin sköna harpa,
510. Strängaspelet kvar i Suomi,
Och de höga runosånger,
Åt sitt folk till evig glädje.
Styrde utåt genom svallet,
Sittande i segelbåten,
I sitt fasta kopparfartyg,
Seglade till högre rymder,
Färdades till lägre himlar.
Där förblev han med sin farkost,
Hamnade med segelbåten,
Lämnade sin sköna harpa,
510. Strängaspelet kvar i Suomi,
Och de höga runosånger,
Åt sitt folk till evig glädje.
Sångarens slutord
v. 513—620.
Nu jag borde munnen sluta,
Lägga band uppå min tunga,
Höra upp att runor kväda,
Låta sångens ljud förklinga;
Även hästen hämtar andan,
När en längre väg han sprungit,
Även liens bett förslöas,
520. När det sommarns gräs har skördat,
Även vattnet ner sig störtar,
När det följt med älvens bukter,
Även elden slocknar slutligt,
När den natten lång har brunnit:
Skulle då ej sången tröttna,
Ej dess veka toner mattas
Efter kvällens långa glädje,
Fröjderna vid solens nedgång?
v. 513—620.
Nu jag borde munnen sluta,
Lägga band uppå min tunga,
Höra upp att runor kväda,
Låta sångens ljud förklinga;
Även hästen hämtar andan,
När en längre väg han sprungit,
Även liens bett förslöas,
520. När det sommarns gräs har skördat,
Även vattnet ner sig störtar,
När det följt med älvens bukter,
Även elden slocknar slutligt,
När den natten lång har brunnit:
Skulle då ej sången tröttna,
Ej dess veka toner mattas
Efter kvällens långa glädje,
Fröjderna vid solens nedgång?
