Den här sidan har korrekturlästs
§ §
67
Sång 29.
»Vackre yngling, käre Kauko,
Om du icke mig vill minnas,
Skall väl jag, då bort du reser,
Styra mot en sten din farkost!»
Men ej förrän hanen galit
Vaknar Kauko nästa morgon,
Hann ej jungfrun mer besöka,
Ej den arma mön förnöja.
Slutligen en dag beslöt han,
270. Svor en afton dyrt att vakna
Innan månen hunnit uppgå,
Innan hanen hunnit gala.
Långt förut han steg från vilan.
Vida förrän själv han ämnat,
Och begav sig strax på vägen,
Styrde genom holmens byar
Att den arma mön besöka,
Att förnöja även henne.
Nu, då fram han gick i natten,
280. Skred från by till by helt ensam
Fram emot den fjärran udden,
Till den sista byn bland tio,
Såg han ej en gård vid vägen,
Där ej trenne stugor funnos,
Icke någon enda stuga,
Där ej trenne kämpar funnos,
Såg ej heller någon kämpe,
Som ej slipade sitt slagsvärd,
Som ej vässade sin yxe
290. För att döda Lemminkäinen.
Om du icke mig vill minnas,
Skall väl jag, då bort du reser,
Styra mot en sten din farkost!»
Men ej förrän hanen galit
Vaknar Kauko nästa morgon,
Hann ej jungfrun mer besöka,
Ej den arma mön förnöja.
Slutligen en dag beslöt han,
270. Svor en afton dyrt att vakna
Innan månen hunnit uppgå,
Innan hanen hunnit gala.
Långt förut han steg från vilan.
Vida förrän själv han ämnat,
Och begav sig strax på vägen,
Styrde genom holmens byar
Att den arma mön besöka,
Att förnöja även henne.
Nu, då fram han gick i natten,
280. Skred från by till by helt ensam
Fram emot den fjärran udden,
Till den sista byn bland tio,
Såg han ej en gård vid vägen,
Där ej trenne stugor funnos,
Icke någon enda stuga,
Där ej trenne kämpar funnos,
Såg ej heller någon kämpe,
Som ej slipade sitt slagsvärd,
Som ej vässade sin yxe
290. För att döda Lemminkäinen.
